ShapeUp magazines
Solo Frida
jofro

Och den stora tystnaden

1 Personligt

Jag är så dålig här. På att skriva. Den enkla och tråkiga sanningen är att jag inte hinner.

Vår VD påpekade förra veckan att jag har den största redaktionsbloggen på förlaget. Då kändes det himla kul och jag önskar att jag bloggade mer eftersom jag inte hade gjort det på så länge så siffrorna var missvisande låga. Sen gick den dagen. Och inget bloggande blev gjort. Man får inse sina begränsningar. Jag är inte den som sparkar på mig själv. Vem fan har tid med sånt?

Aja. Det får nog vara såhär. Jag skriver lite i min mobil till och från jobbet ibland. Det blir faktiskt ganska roligt. Kanske gör jag något med det någon dag. I will let you know.

Jag har i alla fall klippt av mig håret som ni ser på bilden här ovan. Två decimeter hejdå. Jag hoppas att det inte är en mammafrisyr.

Sen har jag slutat amma också. Så nu är håret kort men brösten långa. Det är viktigt med balans i livet.

Puss på er älsklingar. Ni är envisa som kikar in här då och då trots tystnaden.

 

När hjärtat växer

a3f5cbbc2e91a45fbe401bbddd0476dd Personligt

Nejmen, två inlägg på en helg! Joråsåatte! Även idag har jag slagit upp mitt lilla kontor på mitt favoritfik här i krokarna. Kommer sitta här på Fru Marias bak hela dagen, så om ni är i närheten och vill säga hej: Gör det! Vi bor ju i en trea, med öppen planlösning, så det finns ingenstans att gå undan och det är omöjligt att försöka jobba hemifrån med en liten ettåring som röjer runt i samma rum. Inte för att han pockar på så mycket uppmärksamhet från mig egentligen, Anton är liksom hans favorit gånger tusen (vad hände med tacksamheten över att det är JAG som burit dig i nio månader, lilla skitälskapa), utan problemet är snarare att så fort jag hör hans tjatter så tittar jag upp och sjunker ner i någon slags mosig kärleksbeundran över hur fin och fantastisk han är och så går det en kvart där jag bara sitter med ett fånigt leende på läpparna.

Det har hänt sedan han föddes. Det här fåniga kärleksleendet. Det är liksom inte bara förbehållet honom. Det är som om en mur mellan mig och världen har rivits ner, och nu står jag här och är alldeles hudlös. Jag kan inte längre värja mig mot allt som är fint, fult, hårt, svårt, mjukt och underbart. Det är jättejobbigt, att läsa nyheterna är som att hälla salt i själen eftersom jag bara ser barnen som kommer i kläm överallt – men det är också fantastiskt. Det är fantastiskt att känna så mycket, att kunna glädjas och gråta med andra utan skam. Att kunna se en liten pojke dela en bulle med sin mamma och verkligen kunna njuta av kärleken dem emellan, bara genom att titta på. Det gör att vardagen blir en känsloexplosion. På gott och ont. Men jag tror att det gör mig till en bättre människa än vad jag var förut. Jag vill vara hudlös nu, för jag vill gråta för världen och jag vill le med den.

Det är inte tänkt att livet ska vara lätt. Det ska kännas. Jag tror att det är då våra hjärtan växer.

 

Ibland, ganska ofta nuförtiden, blir den här bloggen ett känslomos. Men vet ni, jag bryr mig inte om det. Varför ska man hålla inne på saker? Varför ska det vara lite genant och liksom pinsamt att våga känna? Jag tror inte på det.

 

Nu ska jag korra.

 

Bild från Pinterest.

Och den stora tidsbristen

Bild 2015-04-25 kl. 09.17 Personligt

Hej! Så dåligt samvete för att jag inte hinner skriva här. Eller dåligt samvete är fel ord, det är inte riktigt det, men jag tycker ju egentligen att det är kul och det ger mig så mycket att kunna chittchatta med er. Jag har ju sluppit troll här och har bara ett gäng riktigt göttiga läsare, så det är egentligen bara njutning att blogga. Men tyvärr räcker tiden inte till, det är mycket jobb nu och på övrig tid är det mycket Eddie och om det finns någon tid kvar efter det lägger jag den på att prata med min mamma. Det blir tyvärr alldeles för lite av den varan också, vilket jag VET kommer gräma mig en dag i en förhoppningsvis avlägsen framtid, men jag försöker vara schysst mot mig själv också. Jag gör så gott jag kan, med alltihop, och det är allt jag kan göra. Heja mig. Positiva affirmationer.

Sen sist har vi tyvärr varit tvungna att avliva familjens lilla hund Nova. Det är så himla sorgligt, men det fanns inget att göra. Än så länge är det lätt för mig att skjuta det framför mig, det känns fortfarande som om hon skuttar runt nere hos mina föräldrar, men sanningen kommer väl slå mig i sommar när vi kommer dit. Försöker trösta mig med att hon hade ett alldeles underbart hundliv och att både hon och Bella, som vi fick avliva för några år sedan, springer runt där in spirit fortfarande. Nu är jag mest ledsen för mina föräldrars skull, skillnaden för dem är ju så markant, och mitt i allt det här med sjukdomar och sånt. Är ganska säker på att mamma blir ordentligt förbigången, vårdgarantin har gått ut för alldeles jävla länge sen, men jag vet inte riktigt var jag ska vända mig angående det. Eller hur jag ska hinna… Det är så sjukt att ansvaret för ens vård ska ligga på den som är sjuk?! Min mamma har liksom haft en hjärnblödning, kom igen. Inte fan kan det vara hennes ansvar att ringa och fixa snabbaste röntgentiderna osv? Tycker det är så sjukt att jag blir alldeles illamående när jag tänker på det.

Idag kör jag mobilt kontor, sitter på ett café i Långbro/Älvsjö och jobbar. Ska jobba hela helgen, för Anton reser bort onsdag/torsdag så då ska jag vara hemma ensam med Eddo. Lite stressande men jag unnar verkligen honom den resan så det ska vi nog få ihop, på nåt sätt.

Nu måste jag jobba! Vi hörs darlings!

 

Glädjen i en ananas

2 Personligt

Empati, eller det varmare och mindre kliniska ordet medmänsklighet. Det är vad som kommer rädda världen.

Det är ganska tufft nu. Inte så att jag går runt och bryter ihop, det krävs trots allt en hel jävla del och lite till för det, men det är mycket som är svårt och tungt. Kaosigt på jobbet med oväntade bränder som måste släckas (gärna fem minuter i fem i form av en skogsbrand som ska släckas med hjälp av ett vattenglas) men framför allt i hjärtat. Min mamma har haft en hjärnblödning och har antagligen någon slags ovanlig cancer. Hon har ett helt läkarteam som detektivarbetar, och många av dem är väldigt fina, men det har dragit ut på tiden något enormt och hon blir inte bättre av att vänta. Det funkar ju sällan så med allvarliga sjukdomar. Ovanpå det så har T gjort sin femtioelfte ögonoperation eftersom de envisas med att gå åt skogen, med förlorad syn som resultat, och som icing on the cake går familjens lilla hund och blir megasjuk. Döendesjuk.

Så ja, det är mycket nu. Det känns som att vi har väntat på vändningen så länge. Mammas symptom började för flera år sedan även om det accelererat ordentligt det senaste året och Tommys operationer började tidigt i höstas (och den senaste, jag har tappat räkningen på vilken det var i ordningen, skedde i tisdags). Men det kommer ju en vändning till slut. Faktiskt. Jag har inte gett upp om livet.

Men visst, vissa dagar är man inte sitt bästa. I morse satt jag och läste jobbmejlen på väg till jobbet. Det är fem grader kallt ute, blåsigt, regnigt, grått. Till och med våren är i någon slags pausläge i år trots att vi nått mitten av april. Jag frös om händerna men orkade inte plocka upp handskarna. Då ser jag ett mejl som heter något i stil med ”Bloggkommentar”. Jag vet inte varför men instinktivt höjer jag axlarna och tänker att nu kommer någon att vilja skälla på mig för något, vilket är ologiskt för jag får närapå aldrig skäll i bloggen. Och så läser jag det här:

”Hej Johanna,
Jag har läst din blogg väldigt länge nu, och det känns lite som att jag känner dig (på ett icke creepy sätt). När du hade alla dina problem under graviditeten kändes det därför som att någon jag kände hade problem, och när folk jag känner har problem vill jag göra något för dem. Jag har bifogat ett print jag gjorde över din familj to be (din son var inte född än). De är i form av ananasar, då jag hört att ananas är ett tecken på ett lyckligt/välkomnande hem.
Har inte lyckats ta mod till mig att skicka det fören nu, men jag hoppas du gillar den.

1

SÅ HIMLA FINT GJORT (lilla mira-ananasen! Eddie-ananas!!)! Tänk att det suttit en främling där ute, tänkt på min lilla familj, och gjort den här. För att göra mig glad, för att önska lycka till min familj. Jag blir alldeles tårögd. Det finns så mycket fint i världen, ändå. Till och med när allt är grått. Som PT-Anna. Hon hittade en sliten men antagligen högst älskad liten gosedjurskanin på backen i veckan och gjorde en efterlysning i sociala medier. Eftersom hon såg med hjärtat fattade hon att det kanske inte bara var lite polyester och stoppning som låg där på marken, utan potentiellt en liten bästis vars ägare kanske inte längre kunde sova.

Sen kom jag till jobbet och det var bara jag och Sanne här. Vi pratade lite och hon berättade att hon slutar i augusti. Det är för jävla tråkigt, men hon gör det för att hon ska plugga. Sadla om. Hon jobbade med fattiga barn i Sydafrika innan hon blev journalist, och nu vill hon till Indien och rädda världen – ett barn i taget. ”Om jag bara kan hjälpa ett barn”, sa hon. ”Då kommer det vara värt det.”

Jag tror att medmänsklighet är det finaste av allt. Empati för en främling. Det är lösningen på alla världens problem. Det är vad som skulle kunna stoppa krig och svält, det är vad som får en främling att plocka upp det där slitna gosedjuret från backen och det är vad som får en helt vanlig men trött mamma att tänka att livet ändå kommer ordna sig. Det är vad som får den där läkaren att ge min mamma sitt privata nummer och säga ”Ring när som helst, så kommer jag”. Jag önskar världen fler människor som Sanne, Anna, den där läkaren och min läsare V, för då kommer allt att bli bra till slut.

 

Och till dig, V. Tack.

Läder och guld

11 Personligt

Jag har gått och blivit kär.

I en bricka. Karui från Skultuna.

Läderbotten. Guld. Mmmmmm.

Jag tänkte att den såg dyr ut, men tänkte att ”Asch, ibland ska man unna sig!”. Jag blir liksom sällan särskilt förtjust i inredningspryttlar. Bryr mig generellt inte så mycket. Så jag tänkte att jag kunde nöja mig med den i mellanstorlek. Man är ju resonabel. Ekonomisk. Familj på föräldrapeng und so weiter. Så jag googlade upp priset, redo att klicka med lille köpfingret. Höll andan.

Tappade andan.

1400 kronor. Etttusenfyrahundra fucking kronor. Det är sinnessjukt. Det är den finaste bricka som någonsin existerat. Det är förstås ett helt orimligt inköp. Det går bara inte, jag har gränser. Framför allt så har min plånbok gränser. Det är bara en bricka, användningsområdet är onekligen högst begränsat. Så jag gick till Svenskt tenn och budgetshoppade, ja i jämförelse då, några nya underlägg istället*.

Men om någon vill köpa något fint till mig så vet ni nu var ni ska leta (här).

* Ville ha deras klassiska Manhattanmönster som vi har nu men i hårda underlägg istället för mjuka, Eddie lyckas liksom pilla sönder de mjuka, men det fanns inte? Inte heller elefanterna finns i hård. Så det fick bli världskartan.

1

Nya underlägg, men inte är de nån Karui.